annalivet

ikväll tilldrog sig en av årets absoluta kulturella höjdpunkter, nämligen debutbaren. den gick i sedvanlig ordning av stapeln på kulturhustaket. i år var det till skillnad från ifjol himmelsblå himmel och strålande kvällssol. de debuterande debutanternas böcker var som vanligt en salig kompott av högt och lågt, såsom det ska vara. i år hade jag inte läst en enda av debutanterna, men kände väl till de flesta genom recentioner. blev positivt överraskad ett par gånger, och bestört ibland. jämförde mig ständigt. kände hur det blir mer och mer uppenbart att jag måste sparka mig nånstans och ta tag i min egen debut. det vore ju trevligt om den gick av stapeln medan jag fortfarande levde.

jag kunde urskilja två trender hos årets nykomligar.

1. självbiografiska böcker - allt är sant
2. det var från början inte meningen att det skulle bli till en bok

jag har snott dessa ur boken lilla boken med språkgrodor (känguru).

"en zebra kan inte ändra på sina prickar."
al gore

"och det är bara toppen på isbiten."
neil hamilton

"om lincoln vore vid liv idag så skulle han vända sig i sin grav."
gerald ford

"greenen ser ut som en fläskkotlett, fast mindre."
göran zachrisson

"hoppas tiden läker sina sår."
tomas brolin

"applåderna kommer säkert som ett brev i kyrkan."
bengt grive

"nu känner hon doften av guldsmak."
fredrik belfrage

"bollen är rund, fast inte i slalom kanske."
ingemar stenmark

"detta har varit en morot för oss alla och nu har den släckts."
rolf zetterlund

i lördags natt när jag låg med finsk tid i nacken och svenska nattsändningar på pannan slogs jag av nyheten att allas vår slas gått och dött. jag tänkte att jag inte skulle skriva om det här, men jag kan inte riktigt låta bli. mannen var tillsammans med staffan westerberg med och gjorde den lyckade biten av min barndom. slas barndomsbetraktelser med hans egna illustrationer sitter fortfarande etsade på min näthinna. som vuxen läser jag att han sagt att män endast skriver av tre skäl; att få kvinnor, att få pengar och att få hämnd! vilka är era skäl mina kära vänner i etern? tell me?

nu har min kära tv varit död i nästan två veckor. r.i.p. saknar bruset och flimret. fast jag har äntligen börjat beta av alla filmer som min lilla laptop bär på. dessutom kör svt de flesta av sina program på webben, har jag upptäckt. så helt tomt och tyst är det inte i lyan. ikväll har jag dock varit ute med en fin barndomsvän. det blev som vanligt prat om konsten, kärleken samt en del om vitaminer och hälsokost. jag måste pallra mig iväg och inhandla lite uppiggande piller och tillskott. skulle också vilja laga en massa bra mat och träna. det gäller bara att orka.

vännen loi hade en intressant inslag på sin blogg ikväll. det handlade om att skriva sig fram till sin historia. om att man kanske måste skriva och förkasta en massa innan man kommer fram till HISTORIEN. där finns sannerligen något för mig att hämta. jag saknar de där novellerna jag kastade mig in i. skrev väl knappt tre sidor på det jag trodde kunde bli en tegelsten. sen falerade berättelsen. nu är de rörande små pärlor som framkallar ett genant leende på mina vinterfnasiga läppar. jag måste skriva mer. jag måste skriva mer. jag måste skriva mer. jag har historien nånstans. var vet jag inte. när jag kommer att skriva den har jag ingen aning om. men jag måste ge mig själv chansen. jag måste ge mig själv tiden. jag måste ge mig själv möjligheten.

tänk, idag för hundra år sedan hade precis lilla astrid lindgren kommit ut ur sin mammas mage...

det var debutbar på terassen ikväll. jag och lotus satt tyvärr inte på scenen och solade oss utan fick trängas i den digra publiken. denna gång. igen. snart började det att regna, och även om mitt hår blir tjusigare av dugg tilltog strilandet till ett ihållande huttrande. men ståndaktiga av nyfikenhet höll vi oss kvar. dock närmare bar och tak. jag ska överlämna recentionen av debuterna till min väninna som klokt nog utrustat sig med block. själv satt/stod jag mest och tänkte på den bredd debutanternas alster spände över. eller gjorde dem det? handlade kanske allt i grunden om uppgörelse och bekräftelse? påfallande ofta blev jag irriterad över att debutanterna valde fel stycke att läsa, trots att jag inte läst en rad av böckerna ännu. valda delar som förklarar för mycket och skriver på näsor på något sätt. jag gissar att jag kommer att läsa sammanlagt 3,15 stycken av kvällens bekantskaper.

ikväll mår jag på en skala från 1 - 100; 77
(uppsvinget beror på orden och inte mina typ sjutton år gamla glajjer.)

hade en timme att fördriva och hamnade på biblioteket bläddrandes i min gamle fröken johans senaste bok som jag glömt. hans såriga poesi smälte fint ihop med jockums blyertsbilder. hade jag inte som vanligt haft ont om pengar hade jag löst in min biblisskuld och lånat hem herrarna. men det var fint att sitta i en fotölj vid fönstret bland alla hyllor också. tills en kvinna började babbla ogenerat och högt i sin mobil. hon planerade upp de närmaste månaderna vad jag förstod. nu vet jag det mesta om hennes familj, jobb och umgänge. tackolov knäppte en bibliotikarie henne på näsan, fast först efter nån kvart. fint att nån mer än jag fortfarande håller på tystnaden i dessa lokaler.

nu bläddrar jag i den begagnade lyrikboken från sjuttiotalet jag fick av morsan. i den är lars norén ännu ung och lovande och sonja åkesson är inte död i levercancer. tomas tranströmer jobbar som psykolog, ovetande om sin kommande hjärnblödning och bo setterlind vet antagligen inte om att han ska somna in ensam i en övernattningslägenhet femton år senare.

och idag är det pes begravning...