Snart smäller det...
I dag har jag blivit firad i förskott. Det var jag och en till bemärkelsebrud som blev bjudna på brunch på Moderna Museet. Brunchen var rätt liten, men fräsch och mycket god. Jag festade bland annat på rostade tomater, helstekta potatisar, cesarsallad, lax, härligt bröd, goda ostar med tomatmarmelad och honung och diverse smarriga bakverk, med mera... Fick en försmak av den stundande stora dagen i veckan. Hjälp. Sen passade jag på att ensam se de två utställningar som just nu visas. Den överproduktive och ständigt förnyande Max Ernst, samt en fin Los Angeles utställning i källaren som belyste 60talet i fotografier. Den senare rekommenderas varmt.
Nu är jag mätt på både konst och mat. Hoppas dock att hungern kommer tillbaka. Kylskåpet är fullt av gårdagens texmex-middag.
Nu är jag mätt på både konst och mat. Hoppas dock att hungern kommer tillbaka. Kylskåpet är fullt av gårdagens texmex-middag.
andy pandy
igår var jag på vernissage för andy warhol-utställningen "andra röster, andra rum" på moderna muséet. rekommenderar alla att bege sig dig och spana in en mycket omfattande utställning. moderna vill göra den gode warhol spännande igen. vill visa att han är mer än marilyn-screentryck och cambelsoppburkar. och det lyckas de med. man får komma människan warhol närmare, via filmer, foton och andra målningar. jag ska gå dit igen, för det finns mycket att se. kanske ta med en termos och flukta på den åtta timmar långa filmen på empire state building? eller filmen mrs warhol där huvudrollen spelas av andys mamma?
mingel å vingel
har varit på vernissage. min barndomsvän och fortfarande nära väninna släppte sin konst lös ikväll. jag gick dit alldeles själv eftersom milkovich var på turné och syster y plus tooli inte hann. det var lite läskigt. är van att vernissage handlar om snack och mingel, vingel. men kommer man alena är det läskigt. särskilt om man är lite skör. men eko-ölen var god och magnus hade som vanligt bakat sitt fina bröd. jag träffade folk jag inte träffat på många långa år. hissande. allt var frid och fröjd. och hanna-vännen gjorde ett riktigt gott jobb. hon utvecklas hela tiden. det hade hänt massor sen sist. fasiken vad duktig människan är. jag hajar inte hur hon hinner. maken till petig typ finns nog inte. jag önskar att jag hade råd att köpa en tavla. numera är hon dyr. jag tycker att alla balla ska glida in på fredsgatan 12 och kolla själva. är man ytterst upptagen eller vill ha en förhandstitt kan man spana här;
"mamma är där nere"
i sista stund tågade annalivet, milkovich och aron-petter till mamma a:s moderna-utställning. jag och milko blev inte så impade. det var kluddigt och konstiga färger. aron-petter blev desto mer frälst. han inhandlade både affisch och bok. sen promenixade vi till gamla stan och mötte upp lite folk. kvällen artade sig och regnet upphörde. jag och milko spänstade vidare till en ny ponton och drack dyrt rosévin och blickade ut över vattnet, samtidigt som jag bläddrade ihärdigt i prideprogrammet och subtilt försökte övertala henne att hänga med till pridepark i morgon. det har varit en mycket mysig dag.
lite schysst musik som aron-p delat med sig av;
konst och konstigt
det talas om att killarna bakom världens grymmaste musikblogg, 24-hours,
ska köra fest på coctail club till våren. vi lyfter på hatten och ser fram emot det.
(saxat ur marsnumret av nöjesguiden)
jag ser också fram emot det. var på vernissage med en av killarna igår. en "släkting" till roffe wikström har ett fint galleri. när jag kom hem var jag fylld av konst, vernissagevin och rom. hade varit på en provsmakning av rom innan. svävade i ovisshet vad för slags rom jag skulle smaka, men det visade sig vara den drickbara sorten. jag gillade en från barbados bäst.
vill ni förfäras så här på fredagen kan ni spana in den här snubben. john duncan. han är konstnär och kör mycket performance. en gång på sjuttiotalet drog han på sig en mask och stack hem till två av sina bästa vänner. ringde på dörren och sköt dem rakt i ansiktet. sen sprang han därifrån. dock var det lösa skott i pickadollen. han menar på att känslan är konsten. att den drabbade först blir rädd och sen ilsken. denna performance kom han på efter att han själv blev nedslagen och trodde sig ha blivit skjuten i nacken. tackolov hade han istället blivit slagen med en kvast. på åttiotalet gjorde john en märklig grej som heter blind date. läs, äcklas och fascineras.
här är john duncan strax innan han ringde på hos polarna...
