annalivet

nu har min kära tv varit död i nästan två veckor. r.i.p. saknar bruset och flimret. fast jag har äntligen börjat beta av alla filmer som min lilla laptop bär på. dessutom kör svt de flesta av sina program på webben, har jag upptäckt. så helt tomt och tyst är det inte i lyan. ikväll har jag dock varit ute med en fin barndomsvän. det blev som vanligt prat om konsten, kärleken samt en del om vitaminer och hälsokost. jag måste pallra mig iväg och inhandla lite uppiggande piller och tillskott. skulle också vilja laga en massa bra mat och träna. det gäller bara att orka.

vännen loi hade en intressant inslag på sin blogg ikväll. det handlade om att skriva sig fram till sin historia. om att man kanske måste skriva och förkasta en massa innan man kommer fram till HISTORIEN. där finns sannerligen något för mig att hämta. jag saknar de där novellerna jag kastade mig in i. skrev väl knappt tre sidor på det jag trodde kunde bli en tegelsten. sen falerade berättelsen. nu är de rörande små pärlor som framkallar ett genant leende på mina vinterfnasiga läppar. jag måste skriva mer. jag måste skriva mer. jag måste skriva mer. jag har historien nånstans. var vet jag inte. när jag kommer att skriva den har jag ingen aning om. men jag måste ge mig själv chansen. jag måste ge mig själv tiden. jag måste ge mig själv möjligheten.