annalivet

Jag packar inför Hälsinglandet och längtar efter att leva i symbios med mina finaste hundar. Alla tre på sätt och vis för älskade Elvan ligger som bekant begravd där uppe. Han vilar med sin favvo kanin och har vackra stenar och en prunkande vit ros att hänga med om han känner sig ensam. Moderskeppet och faderskapet har dessutom inhandlat en lykta som lyser under de mörka kvällarna. Ibland gör det ont, men samtidigt är han ju min skatt. Och jag skulle aldrig aldrig velat vara utan honom.