Ready for the weekend.
Den kära Svintosara fick igång mig med sin kommentar på det senaste inlägget. Det handlade om döden. Den där döden, den är så oåterkallelig och definitiv. Även när farfar Treblan dog i våras vid 93 års ålder kändes det som alldeles för tidigt. Jag funderar på min son/hund Elvan som kämpar mot sin cancer. Hur vet man när det är kört? Som det är nu går det inget bra med cellgifterna. Hans inre klarar inte av giftet liksom. Men än så länge är han den gamle vanlige. Jag känner igen min lilla fina jycke och jag märker att han tycker om att vara här på jorden. Jag håller mina tummar.
Och i morgon drar jag till Hälsingeskogarna. Till fristaden och lugnet, till fladdermössen och utedasset, till mina fina jyckar!
Och i morgon drar jag till Hälsingeskogarna. Till fristaden och lugnet, till fladdermössen och utedasset, till mina fina jyckar!
Kommentarer
Postat av: Svinto.River
Jag tycker inte hundar borde få cancer.
Postat av: Lotus
Nä, fan ingen borde få det... Döden är så satans närvarande i dessa tider. Jag tänker dels på mamma, dels tänker jag mycket på Elvan.
Fina du. Fina Elvis. All styrka!
Postat av: loi
du får krama å gosa med elvan så mycket du kan .. ta till vara på alla sekunder tillsammans. kramar till dig å jyckarna ...
Postat av: annalivet
Tack för fina tankarna vänner!
Postat av: P
Stor puss till Elvan, en av få (ellerkanske den enda?) hundar jag inte är livrädd för. Han är unik.
Trackback