annalivet

I natt såg jag program på program med The Dogwhisperer. Plötsligt var klockan halv tre, och jag som skulle kliva upp knappt fyra timmar senare. Andra kvällen i rad jag gör på det viset. Dock, när jag klev hemåt i dag bubblade orden i mitt bröst. Uppåt huvudet, jag riktigt kände det. Men inte riktigt ut i fingrarna. Snart, snart ska "Man måste"-projektet vara färdigt. Jag är trött på historien och människorna som rör sig bland raderna. Det som återstår är att skita ner, mörka och skruva åt. Jag har vridit åt en bit, men något saknas. Vet inte vad. Vet att jag stod i en backe och plötsligt visste hur det skulle sluta. Det är bara det att jag glömt det nu.