annalivet

kalimera! nu är jag här igen. mitt i den kolsvarta natten anlände vi till molyvos, en stad i bergen. och vi bodde dessutom allra högst upp, nära castro, deras stolta fästning som använts till att försvar mot turkiet som ligger endast 8 km bort. gränderna var smala och marken kullerstensbeklädd. branta trappor och likadana stenhus. vi gick vilse på vilse. men tillslut kom vi på det. en kyrka ledde oss på rätt spår.

scen;
annalivet står på en parkering och ser vilsen ut. en farbror närmar sig.
han: "have you lost your house?"
(det visade sig att det låg knappt tio meter bort...)

sapfo såg jag inte röken av. kanske var det en spillra av hennes vinkrus jag hittade i det salta havet, men annars höll hon sig borta. dock är molyvos ett ställe dit konstnärer åker för att hitta inspiration, det finns dessutom en konstskola i den lilla staden. jag hoppas att lite inspiration fastnat i hjärnan, hjärtat och fingrarna.

vi åt frukost på balkongen, yoghurt med honung och valnötter. sen vandrade vi som bergsgetter till den steniga stranden. på kvällarna satt vi i hamnen och tittade på när fiskarna kom in med sardiner. vi betraktade bläckfiskar på tork och åt zucchiniblommor och svärdfisk . drack ouzo och limnos. om nätterna på balkongen läste vi och drack iskall mythos i fullmånens sken. vi åkte till grannstaden petra och prövade deras stränder och tavernor. där var mer turistigt, men också billigare.

här hemma har legenden bergman dött. farfar alberts lillebror ivar har också gått bort. det blir begravning i öjebyns stora kyrka där ivar brukade spela orgel när organisten var för full. mina starkaste minnen av ivar var att hans två bostonterriers. det var lycka att sitta brevid dem i trappen. jag vågade knappt röra mig. vi tyckte att ivar såg precis ut som albert, fast smalare. och så saknade han en halv lunga. det var spännande.