annalivet

Det är märkligt att börja nytt jobb. Vännen L beskrev hur hon liksom drabbades av en depression, och så verkar även ha skett i mitt fall. Jämför med gamla arbetet och minns bara det fina där, fantiserar om att åka dit istället. Där allting var välkänt och enkelt. Nu går jag mest omkring och är skeptisk och irriterad inuti. Men det vänder säger L. För henne tog det tre månader och sen blev allt faktiskt toppen. Det hjälper att skvallra med L. Hon jobbar ett stenkast bort tackolov.

Dialog i väntan på tunnelbanan mellan mig och en ytterst mullig man med märklig blick;

Mullig man: "Kan jag få en slant? En femma eller en tia?"
Jag: "Nej tyvärr."
Mullig man: "En tusenlapp då?"
Jag: "Nej tyvärr. Jag behöver mina pengar"
Mullig man: "Kan jag få en miljon då?"
Jag: "Nej du kan inte få en miljon av mig."
Mullig man: "Men jag har inga pengar och det skulle jag vilja ha."
Jag: "Jag har inte heller en miljon."
Mullig man: "Kan jag få en femtiolapp då?"
Jag: "Nej."
Mullig man: "Ramlar du inte ur de där skorna? Du borde ha ett spänne runt dem.
Jag: "Jag går jättebra i de här skorna."


Ps. Jag är kär! Inte i den mulliga och märkliga mannen utan i inte mindre än två Odd Molly-väskor i mocka samt en Nolitaklänning. Var och en betingar ett pris på cirkus 2500 pix.

I morgon är det slut på friheten. I morgon är jag inte längre mellan jobb. Då smäller det.

JAG BÖRJAR PÅ MITT NYA JOBB.

Nu ikväll skickade dessutom min nya chef ett välkommen-sms.

Jag kickar igång mig med rikligt av indisk hämtmat och tvättstugan. Wish me luck!

Jag har hängt ute i förorten en massa. Skolat in nya lilla Gösta i familjen. Han är lovely, en gosig och galen typ. Cool och busig på samma gång. Lillis skyr honom som pesten och sitter på bord och blänger dit Gösta inte når. Hoppas och tror att det vänder. Snart borde han inse det roliga med en ny spännande lillebror? Fotsättning följer...

Lillis tankar den senaste veckan:

Vad är det här för en inkräktare?

Om blickar kunde döda...

Ta mig härifrån!

Här kommer du inte förbi.

Igår slutade jag alltså på mitt jobb. Märkligt. Bar hem kassar av presenter, alla fina som snus. Känner mig konstigt oberörd, tror inte jag fattat grejen ännu. Nu ska jag njuta av ledighet och nya lilla Gösta. Det är nämligen dags att hämta hem honom. Så nu drar jag! Jippi!